Svensk poesi - skärmsläckare

Johan Ludvig Runeberg ( 1804-1877 )

Svanen speglas ren i sundet,
knipans vita vingar vina
lärkan höres högt i höjden
spovens rop kring kärret rullar,
våren samlar sina skaror
får sin fågelflock tillbaka.
Till hjärtat som var kallt,
säg, hur du lågor bar? -
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?
Jag såg ett folk, som kunde allt
blott ej sin ära svika,
jag såg en här, som frös och svalt
och segrade tillika.
Se, hur härlig solen träder
över österns böljor redan
och i guld och purpur kläder
jorden, leende här nedan.
Dimman skingras, kölden flyktar,
och naturens dvala lyktar.
O, hur mången törnestängel
står ej naken i naturen,
som behövde kärlek blott,
blott en solblick av ett hjärta,
för att kläda sig i rosor
och vart väsens glädje bli.
Förbi far molnet utan skygd
till vindens tidsfördriv;-
och utan vän och fosterbygd
vad är ett människoliv?
Allena var jag,
han kom allena;
förbi min bana
hans bana ledde.
Här hava våra fäder bott,
arbetat, kämpat, hoppats, trott;
här även vi vår boning fått
med samma liv och samma lott.
Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus,
vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
allt, allt, vad här som syn, som sång
vårt hjärta rört en gång.
Sorg och glädje båda
bodde i mitt hjärta,
sorg i ena kammarn,
glädje i den andra.
Från molnens purpurstänkta rand
sjönk svanen lugn och säll,
och satte sig vid älvens strand
och sjöng en junikväll.
En gång kom hon hem med röda händer
ty de rodnat under älskarns händer,
en gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat mellan älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland!
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
mer älskad än vår bygd i nord,
än våra fäders jord.
Uppåt, uppåt
ville jag dock flykten höja
dit, där dagen
flödar ur sin varma källa,
stjärnevakter
slunga spjut av eld mot natten.
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Pavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg?