Svensk poesi - skärmsläckare

Gustaf Fröding ( 1860-1911 )

Något är skönt
ock i en lus,
ock i ett grönt
blad bak ett hemlighus.
Men strunt är strunt och snus är snus,
om ock i gyllne dosor.
Men rosor i ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Gral är allt varandes hopp och hugsvalan,
Gral är juvelen med underligt sken,
siad är Gral av Sibyllan och Valan
Gral är de vises sten.
Den gode han är väl ej så god
som själv han tror i sitt övermod
Den onde han är ej så ond ändå,
som själv han tror, när kvalen slå.
Thy skall du ej mycket berömma,
ej mycket häckla och döma.
Jag köpte min kärlek för pengar
för mig var ej annan att få,
sjung vackert, I skorrande strängar,
sjung vackert om kärlek ändå.
Sol, sol, du varma
milda, förbarma
dig över norden,
frigör den arma
frostbundna jorden,
landet, där mörkret i världen är störst!
Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
för ingen gör rakt, vad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på livsens stråt
kan tvättas bort av gråt.
Kung Liljekonvalje av dungen,
kung Liljekonvalje är vit som snö,
nu sörjer unga kungen
prinsessan Liljekonvaljemö.
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
över ängarnas gungande gräs.
Jag ville klapp'na och kyss'na
fast jag har allt en för ful trut.
jag ville vagg'na och vyss'na
och säga: tu lu, lilla sötsnut!
Våran prost
är rund som en ost
och lärd som själva den onde,
men gemen likväl
och en vänlig själ
och skäms ej, att far hans var bonde.
En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
och en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
En täppa med bönor och kål och spenat!
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!
Till Klarälvens strand vill jag ilande hasta
- i skummande, vaggande, yrande bruset
min sorg och mitt kval och mig själv jag vill kasta
Förgäves! Det går ej, ty vattnet är fruset!!!
Jan Ersa ägde Nackabyn,
Per Persa ägde Backabyn
i By i Västra Ed.
Jan Ersa,
Per Persa,
de höllo aldrig fred.
Det borde varit stjärnor att smycka ditt änne
som länkar och spänne
och stråldiadem om ditt hår.
Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
Det gingo tre jäntor i solen
på vägen vid Lindarne le,
de svängde, de svepte med kjolen,
de trallade, alla de tre.
Natten är nära och solskenet rymmer,
ser du på tjärnet, hur töcknet står!
Skuggan förlänges, förtätas och skymmer,
snart över skogarne mörkret rår.
Och i en säck vill jag stopp'na
och ta'na med hem till julmat,
och sen så äter jag opp'na
fint lagad på gullfat.
Men nog så vill en väl gråta,
när en är ensam och ond och dum,
fast lite lär det väl båta,
jag får väl allt drumla hem nu, hum, hum!
En hare må väl ha rätt
att mumsa på sin kål
och äta sig magen mätt
så mycket magen tål,
och njuta sitt liv det kära,
när ingen räv är nära.
Jag minns ett gammalt lågt gemak
med mörknad rämnig gips i tak.
Och doft från kvarn och såg vid ån
hörs hjulens brus och forsens dån.
Och antingen ni tror det eller inte gör detsamma,
men annars är det sant och anagga mig, anamma,
om inte det var trollpack, jag togs med en natt.
Skön var min krona och härligt var mitt rike,
jag haver varit konung och kejsarens like.
I spillror är mitt rike, i stycken är min krona,
i fängelsets mörker mitt brott vill jag sona.
Mät mig ej med mått, men vät mig med tårar,
en dåre är jag vorden, en dåre bland dårar.
Si, mitt hjärta det längtar i dalen
över bergen, där kungsörnen for,
upp till Salem, till konungasalen,
upp till Salem, där Salomo bor.
Havet har prytt med koraller
dödsdrömmens stad, där de hänsovne bo.
Solljus likt stjärnskimmer faller
matt över gravarnas ro.
Var välsignad, milda ömsinthet
var välsignad åter,
du som allt förlåter,
fast allt uselt i mitt liv du vet.
Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.
Och människan vandrar på jorden om
och ingen vet, varifrån hon kom,
och ingen vet, vart leden bär,
och ingen vet, vad livet är.
Men fram genom långliga strider
det dagas väl bättre tider,
då ingen är ond och ingen är god,
men bröder, som kämpa i ondskans flod
och räcka varandra handen
att hjälpa fram till stranden.
Var Gral är vet ingen,
men djupast i tingen
bo gnistorna hemligen kvar
av ljus, som i livsdrycken var.