Svensk poesi - skärmsläckare

Erik Johan Stagnelius ( 1793-1823 )

Natten är dagens mor,
Chaos är granne till Gud
Mellan nöjen och plågor
vacklar vårt hjärta
mellan nedan och ny
skiftar vår lycka.
Kvällens guldmoln fästet kransa,
älvorna på ängen dansa,
och den bladbekrönta näcken
gigan rör i silverbäcken.
Som för vindarnas våld ett moln försvinner,
som i klingande bäck en våg förrinner
likså människans dagar
rastlöst ila sin kos.
Mot himlen fåfängt lyfter jag min syn:
en livlös öken är det höga blå,
och, känslolösa, stjärnorna i skyn
mitt långa kval, min trånad ej förstå.
Ack, brister ej världsäggets
högblåa skal?
En njutning, o vänner, är trånadens glöd,
men njutningens fullhet är njutningens död.
Tvenne lagar styra mänskolivet,
tvenne krafter välva allt som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra.
Vad är den värld, som våra sinnen dårar?
En skugga blott av det försvunna Eden,
där själen föddes. Bakom stjärnförlåten,
först där gå verklighetens scener opp.
Blott mänskorna ett säkert hem ej äga.
De sväva mellan tvenne elementer,
och ej på jorden de en hydda fått,
då ren i luften de palatser bygga.
En bister norna ryckte från mitt öga
den sälla bindeln, villans purpurbindel,
och skingrade det glada silvertöcken,
i vilket andra sig och tingen se.
Vad är då äran? Blott en sjuklings dröm
en tom, förförisk klang, en hålig spegel,
i vilken mänskan dårligt sig begapar
och stor sig tycker.
I blomman, i solen
Amanda jag ser.
Kring jorden, kring polen
hon strålar, hon ler.
I rosornas anda,
i vårvindens pust,
i druvornas must
jag känner Amanda.
Skön, med lågande hy och slutna ögon,
slumrar herden så ljuvt i månans strålar.
Nattens ångande vindar
fläkta hans lockiga hår.
Herden sover i ro: elysiskt glimma
i hans krusiga hår gudinnans tårar.
På hans blomstrande läppar
brinner dess himmelska kyss.