Svensk poesi - skärmsläckare

Erik Gustaf Geijer ( 1783-1847 )

Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
Men stod jag om natten å gungande stäv
och hörde den ensliga vågen röt,
då hörde jag nornorna virka sin väv
i den storm genom rymden sköt.
De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.
- - jag ej klagar flyende dagen,
ej mig förfärar stundande natten,
ty av den kärlek, som går genom världen
föll ock en strimma in i min själ.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det - brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det - blodet är vårt.
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalven över honom lågar
nedanför brusar hemskt hans grav.
Ensam jag skrider fram på min bana,
längre och längre sträcker sig vägen;
ack, uti fjärran döljes mitt mål.
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Vid femton års ålder blev stugan mig trång,
där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blev dagen mig lång;
jag bytte om håg och sinn.