Svensk poesi - skärmsläckare

Dan Andersson ( 1888-1920 )

Jag väntar vid min mila medan timmarna lida
medan skogarna sjunga och skyarna gå.
Jag väntar på en vandrerska från färdvägar vida -
den käraste, den käraste med ögon blå.
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången,
det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder -
Kom till oss, ty denna jorden är icke riket ditt.
I kärlek den stingande tistel blir skön,
och majregn vattnar förtorkade land,
och en ros kan dofta, en äng bliva grön
mitt i öknens brännande sand.
Bort, längtande vekhet ur sotiga bröst,
vik, bekymmer ur snöhöljda bo!
Vi ha eld, vi ha kött, vi ha brännvin till tröst,
här är helg, djupt i skogarnas ro!
Min kärlek föddes vid Pajso älv
där laxarna hoppa och gäddorna jaga
Där vart den en visa som sjöng sig själv,
en vildes rus och en spelmans saga.
I natt har jag vandrat från Hedsunda by,
där jag fåfängt bönföll om hägn,
mina glappande skor äro tunga som bly
av träckstänk och midnattsregn.
Ej av denna världen var jag, och oändlig vedermöda
led jag för min oro, otro, och min heta kärleks skull.
Då sova vi alla på granris tungt
och drömma om bleka mör
och snarka och vända oss manligt och lugnt,
medan elden falnar och dör.
Jag vill inte tröska råg och jag vill inte repa lin
ty den hand som stråken skälver i skall hållas vek och fin.
Ni får inte ge mäj bannor eller kalla mäj för lat
fast jag stundom hellre hungrar än jag spelar för mat.
Jag har supit mäj plakat och lusteligen full,
jag är fromsint och gladlynt och trygg,
omkring mäj susar skogen sitt eviga lull-lull -
och jag ser änglar, där jag ligger på rygg.
Och det vart många andra, som jag inte längre minns.
Där lusten brunnit hetast är ett rum där intet finns.
Till en vild och evig längtan föddes vi av mödrar bleka,
ur bekymrens födselvånda steg vårt första jämmerljud.
Slängdes vi på berg och slätter för att tumla om och leka,
och vi lekte älg och lejon, fjäril, tiggare och Gud.
Hej å hå, Jungman Jansson, kanske ödeslotten faller,
ej bland kvinnfolk, men bland hajarna i Söderhavet blå?
Kanske döden står och lurar bakom trasiga koraller -
han är hårdhänt men hederlig, så sjung hej och hå!
Och stormen sjunger svart och vitt
och i skum kring Härnaön
sjunga vågorna om ödemarkens nöd.
Över svarta vreda vatten spelar natten upp till bön,
ty en spelman och en drömmare är död.
Jag vill aldrig höra råd och jag vill spela som jag vill
jag spelar för att glämma att jag själv finnes till.
Jag har sagt något litet och fattigt av det
som brunnit hos mig och som snart brinner ner,
men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet -
god natt - god sömn åt er.
Nu mörknar min väg och mitt dagsverk är gjort
mitt hjärta är trött, och min säd har jag sått.
Som en tiggare står jag, o Gud, vid din port,
och blodrosor växa på stigen jag gått.
Du är röd som blodet röda, när det drivs av hjärtan unga
röd som sanden, där miljonerna ha låtit sina liv.
Röd som unga, varma liljor, som för västerstormen gunga,
skälvande av livets kärlek under hatets hårda kniv.
När våren kom med sunnanvind och solen sken i sky,
då slog mitt hjärta underbart och rymden var som ny
Ur fordoms gångna, mörka natt en morgonglädje kom,
när kärrets högflod sköljde upp de frusna fjolårsblom.
Jag ville vi kunde mötas, du och jag,
i glans av solsken och röda rosor en sommardag!
Till jordens ära skulle vi sjunga en hög sång
om allt som i varandet växer och sist dör en gång.